Avsked och nya utmaningar

Att lamna Calcutta var en av de jobbigaste sakerna jag gjort i mitt liv. Det ar ratt sallan jag grater och har ibland undrat vad det ar for fel pa mig som aldrig far fram nagra tarar aven da man forvantas gora det i vissa situationer eller under vissa omstandigheter. I lordags var det daremot inte sa svart. Jag hade inte forvantat mig nagra tarar aven om jag visste att avskedet pa barnhemmet skulle bli jobbigt, men nar alla de 27 barnen stod dar samlade tillsammans kunde jag inte lata bli. Nu forsokte jag att INTE grata men det gick inte. Tararana bara rann. Dels av sorg for att skiljas fran barn man kommit sa nara (hur nu det kan ga till pa en veckas tid?), men ocksa av tacksamhet. Dessa barn, som alla hade haft en bedrovlig uppvaxt, hade blivit raddade till en framtid full av hopp tack vare fantastisk personal och en maktig och karleksfull Gud. Nu stod dom dar framfor oss och berattade hur mycket det betytt att vi varit dar och sjung en sang som var den vackraste jag hort. Saknar dom mycket.
Anledningen till att vi akte darifran var for att nya uppdrag vantade i Patna. Nu ar vi har och bor pa ett nytt barnhem dar de flesta ocksa kommer fran gatan. Dock har vi inte varit sa mycket med barnen eftersom andra saker har tagit var tid. I sondags akte vi pa Gudstjanst i en kyrka vilket var kul. Framforallt for att de pratade pa ett sprak som lat fantastiskt roligt och for att jag var den ENDA som hade pa mig indiska klader. Det ar typ en lag att man ska ha det aven pa den smutsiga gatan och nar det da var Gudstjanst tankte jag att jag skulle kla upp mig ytterligare. Sen har ALLA pa sig vanliga klader hahah. Jag och Matilda hade ordentliga problem med att inte skratta hogt!! Efter Gudstj'nsten var jag och matilda med om var ANDRA jordbavning i Indien. Vissa i lokalen hade aldrig varit med om en jordbavning innan trots att de bott i Indien hela livet. Vi har varit har i tva veckor och varit med om tva stycken... Da skrattade vi at det men sen fick vi hora att den tydligen var valdigt allvarlig sa nu ar det mest laskigt.
Igar efter frukosten sa kom det ett helt gang med uppkladda personer till huset dar vi bor. Det var tydligen 50 st av de mest framgangsrika ledarna inom den har organisationen. Dom samlades i matsalen och sen blev vi uppmanade att halla i den forsta samlingen (Nu var jag DEN ENDA som hade VANLIGA klader haha. Eftersom jag hallt i en samling dagen innan sa tog Matilda det den har gangen (Puh!!). Efterat sa blev de indelade i grupper och da fick alla saga vad de bedrev for arbeten och sen fick vi komma med uppmuntran och forslag pa hur de skulle kunna gora i fortsattningen for att arbetet skulle bli battre. Det har var alltsa vuxna manniskor som har gjort saker i sina liv som jag inte ens kan dromma om. Jag har aldrig kant mig sa liten och situationen var extremt komisk, men som tur var gick det bra och kvinnorna hyllade oss efterat och mannen tog vara hander och tackade oss. TACK GUD! haha. Han ar for rolig ibland som satter oss i extrema situationer varenda dag som man inte vet hur man ska klara sig igenom!
Idag har vi varit pa sjukhuset o hamtat hem en kille som opererat ena ogat som han inte kunnat se pa sen han var typ 3 ar. Pa kvallen berattade han om sitt liv och han hade rymt hemifran till tagstaionen nar han var 5 ar. Da borjade han ocksa med droger och alkohol som han snabbt blev beroende av. Sen kom dom fran detta hem och tog honom till sig och idag mar han hur bra som heslt och kan se pa bada ogonen! Otroligt. TACK GUD IGEN! Idag har vi ocksa hallt lite undervisning har pa hemmet och ocksa i slummen...
Jag hade kunnat skriva 200 rader till men nu ar min datatid slut! Jag alskar verkligen att vara har och tycker att det ar sjukt roligt att vi far sa stort ansvar och fortroende fran alla hall o kanter samtidigt som det haller pa att knacka mig vissa ganger haha. Hade inte Gud funnits hade jag varit sa sjukt kord! Fortsatt garna be!! Vi ska tydligen starta upp ett ungdomsarbete har i staden ocksa som borjar reda pa torsdag. Jag och Matilda har tre timmar som vi ska fylla med.. ja vada? undervisning? Sang? Hjalp!! hahah.

Kraaaaam och Guds valsignelse onskar jag er!!!

Ett annorlunda land

Odlor pa vaggarna, moss pa golvet, kor pa gatorna och en arme pa ca 150 myror i sangen som vill hjalpa myggorna att bita sonder min kropp. Pa tal om min sang sa ar den inte direkt som hemma. Dar sover jag pa tre tacken bara for att det ska bli sa fluffigt och mysigt som mojligt. Har daremot ar sangen sa hard att jag har fatt blamarken pa hofterna och kan anvanda den som underlag da jag stryker klader. Har ar det inte behagligt svalt heller utan cirka 35-40 grader i rummet vilket gor det nastan omojligt att sova. Vi duschar genom att fylla en hink med vatten som vi sedan heller over oss med en skopa. Hink anvander vi ocksa nar vi tvattar vara klader som bestar av langbyxor, en troja som tacker axlarna och vanligtvis ocksa en sjal. Alltid i farggranna farger.
De senaste dagarna har vi jobbat 7.30-21.30. Vi slangs in i uppgifter och utmanas standigt att ta steg in i det obekanta som t.ex. att undervisa de aldre barnen i karaktar & moral eller undervisa barn i aldern 2,5-6 ar i engelska utan tolk,utan bord och stolar, i tva timmar. Eller att sitta pa kontoret for att intervjua ett barn i taget om deras uppvaxt och upplevelser fran barndomen. Vissa ar tydligen fodda pa tagstationen medan andra rymde dit for att deras foraldrar inte kunde ta hand om den. Alla var glada for att de nu bor pa barnhemmet aven om de saknar sina foraldrar ibland.
Igar besokte vi ett slumomrade igen for att prata lite med barnen och lara dom en sang. En 5-aring gick med sin 1-ariga syster i famnen medan han hade ytterligare tva syskon runt sina ben dar han gick i smutsen. Det var hans ansvar som som storebror att ta hand om dem. Nar vi akte hem holl vi pa att krocka minst tio ganger for att antingen vi eller andra bilar korde pa fel sida av vagen. Fyra ambulanser satt fast i trafiken. Idag nar vi akte bil sa small det till bredvid oss och jag och Matilda hoppade till. Det var bussen bredvid oss vars framdack hade exploderat men vi trodde det var en bomb. Nar vi var i Delhi hade det namligen sprangts en bomb nagra kilometer fran oss som tog ca 15 liv och skadade over 80 manniskor sa det fanns nara i tankarna. Idag har vi aven besokt en tagstation igen for att ge mat till dom som bor dar. En pojke kom och halsade pa mig men jag kunde se att han inte visste vad han gjorde utan att han befann sig i en annan varld. Nagra minuter tidigare hade han och hans kompisar pa nytt fyllt deras nasdukar med lim for att stoppa dom i munnen och andas in. Pa stationen motte vi ocksa mamman till en pojke pa centret. Hon var 18 ar och pojken har under aret fyllt fem.

Nu ska jag ga o snacka lite med Gud och se om han har nagot nytt att lara mig innan jag somnar. Pa det sattet kan upplevelserna bli till insikter och det ar dessa som gor livet rikare.

Stor kram till er alla!

Dag 6

"Didi, Didi!" Vart vi an vistas i detta trevaningshus ar det alltid nagon liten sotnos som ser oss och ropar pa oss som sin syster. De vill leka med oss, sjunga med oss, klattra pa oss, pussa pa oss..Ibland kommer de in pa vara rum bara for att sitta pa sangarna och vara mysiga, glada och sociala och ikvall hade de en spontan konstert for oss under en timmas tid da de sjung sanger for oss medans jag och matilda satt pa golvet och njot! Det saaaa fantastiskt harligt att vara har samtidigt som det ar farligt. Hur ska vi kunna skiljas fran dessa barn om nagra dagar? Forutom att leka och undervisa barnen pa barnhemmet sa har vi aven besokt tagstationen idag och gett barnen som dar mat. Det ar svart att tanka sig att vara "smabroder" ocksa levt under sadana hemska forhallanden innan de kom till detta karleksfulla och trygga hem.
Igar predikade jag och Matilda och jag i en kyrka pa landet/i djungeln. Vi akte cirka tva timmar enkel resa for att komma dit i den vilda trafiken som vi farligt nog nastan vant oss vid nu haha. Val framme i den lilla byn sa hordes lovsangen pa langt hall och nar vi kom in i det lilla huset var stamningen obeskrivlig. Efter gudstjansten var slut och vi blivit bjudna pa lite dricka och kex sa akte vi dom tva livsfarliga timmarna hem igen. Sjukt onodigt kan tyckas men det var riktigt vart faktiskt! :D
Har ont om tid vid datorn sa hinner inte skriva sa mycket men kan i alla fall meddela att jag hunnit med att bli sjuk ocksa. Hela lordagen gick at till att spy vilket inte var sa trevligt men nu ar jag frisk :) haha. Vi delar rum med en tjej som ar varldens tjanarinna och ger oss frukost pa sangen varje morgon och lagar lunch och middag till oss efter onskemal. Vi sager att hon inte behover men hon blir ledsen om hon inte far serva oss. Det ar inspirerande samtidigt som det ar frustrerande eftersom jag fortfarande mar illa sa fort jag tanker pa mat..

Ha det fint dar hemma onskar en svettig och smutsig matilda

INDIA!

Efter 45 forvirrade minuter utanfor flygplatsen hade vi nastan gett upp tron pa att vi skulle bli hamtade. Da platsligt sag vi den, var raddare i noden, lappen med vara namn pa som holls upp av en indisk kille. Resan fran Sverige kunde darmed ses som fullkomligt lyckad. Det var svart att farsta hur en sa lang flygresa av vantan pa nagat man langtat efter kunde ga sa fort. Turkish Airlines hade sannerligen gjort ett bra jobb da de levererat bade god mat, stort utbud av filmer, tv-spel, knappa vantetider, presenter o massa annat. Aven taxiresan till hotellet gick smidigt och nar vi kl.5 pa morgonen la oss under vara myggnat for att sova var tacksamheten stor.

Var forsta dag i Delhi spenderades tillsammans med tva roliga, trevliga och karleksfulla indier. de hjalpte oss att handla indiska klader, kopa mat som fick vara munnar att brinna och att inte bli overkorda i den galna trafiken.

Andra natten dromde jag att det var jordbavning. Efter en stund vaknade jag och forstod da att drommen var mer verklig an jag kunde ana. Dubbelsangen skakade och jag och Matilda borjade be. Vi senare hora att det var den forsta jordbavningen i Delhi pa elva ar.. Nu efterat kan man ju skratta at tajmingen.

Andra dagen akte vi massa roliga fardmedel f;r att slutligen komma fram till ett slumomrade som vi skulle besoka under dagen. SLummen lag precis bredvid en jarnvag och dar sprang smutsiga barn runt tillsammasn med gigantiska grisar och vilda hundar. Manniskornas sma hem lag tatt intill varandra och efter att ha gatt cirka 200 meter i denna misar kom vi fram till en liten lucka bland alla fallfardiga skjul. Dar satt 30 barn pa marken och vantade pa att fa valkomna oss genom att tra halsband av farska, vackra blommor kring vara halsar och le stort. Det var en skolklass och medans de briljerade med att rakna till hundra pa engelska och saga alfabetet satt vi pa en bank precis framfor dem och jag tankte pa hur garna jag ville ha dom alla i min famn och beratta hur alskade och dyrbara de var. Efter barnen gjort sitt fick jag och Matilda peppa dom till att fortsatta ga i skolan for att sedan avsluta med att sjunga en sang som dom glatt klappade i otakt till.

Efter detta var det dags for nasta aventyr, namligen en 18 timmars lang tagresa till Calcutta. Redan efter nagra minuter kande vi oss hemmastadda i den skabbbiga men ganska mysiga underslafen och vi fordrev tiden med att prata med vara grannar, lyssna till musiken som spelades fr[n varstans och skratta hysteriskt tusen ganger om. Vi klarade aven av att sova under natten men vi vaknade bada tva x antal ganger av att taget gungade sa mycket sa det kandes som det skulle valta. Tacka vet jag Gud for det var sjukt laskigt!

Val framme i calcutta valkomnades jag av att varldens sotaste unge log mot mig stort, tog min hand och foljde mig en bit. 30 kilo pa ryggen blev plotsligt valdigt latt. Vi akte till stallet vi skulle bo pa vilket visade sig vara ett barnhem. Det ar 27 pojkar i aldern 3-14 ar som i detta hus far mat, sangplats, undervisning och KARLEK varje dag. Tidigare har de bott pa jarnvagsstationerna men har forsoker personalen lara dem att det finns en annan tanke med deras liv an att de standigt ska behova kampa for deras overlevnad. Har ser de varandra som en familj och ikvall fick vi vara med pa deras "family time" vilket var nagot av det vackraste jag upplevt.

Jag och Matilda kommer stanna i Calcutta till 18 sep da vi aker vidare till Patna. Vi kommer ha ett fullspackad schema fram till dess som bl.a kommer innehalla undervisning for pojkarna, arbete bland barnen pa tagstationern och att predika i en kyrka pa sondag.

Vi kanner oss valsignade, beskyddade och beroende av Gud och ni far valdigt garna be att det ska besta. Det ar svart att leva har utan hjalp.

Tack och karlek fran mig!

Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer...

Imorgon är dagen då planet lyfter mot ett land jag ännu inte känner. Ett land som kommer förändra mig, forma mig, slipa mig. Ett land som kommer korrigera min världsbild, skaka om mina värderingar, få mitt hjärta att gå sönder och mina läppar att le. Jag vet inte hur det kommer ske men jag tror att det kommer ske. Jag ber att det ska ske. Jag och min vän Matilda Borgenvik lämnar imorgon Sverige för att under tre månader leva i ett land som många beskriver som obegripligt annorlunda och extremt spännande.Vi har ingen fullkomlig information om vad vår vistelse kommer innehålla men övergripande fakta är att vi under första månaden ska jobba med gatubarn i olika städer för att därefter åka vidare till en bergsbelagd stad där vi ska hålla i engelskaundervisning på en skola. Jag ser fram emot resan med nyfikenhet, glädje och respekt och hoppas på tillgång till internet så att jag kan uppdatera er om vad som händer.
Imorgon lyfter planet, imorgon lyfter planet som tar oss till Indien.

Heeeejdåå och massa kramar!