Jag ser på dig

Det omöjliga frestar min förtröstan att svika i sin önskan om att få mig att hamna under ytan. Det omöjliga säger att det inte finns något hopp. Det omöjliga säger att jag ska ge upp och låta mig sjunka till en botten där mörkret är herre. Det omöjliga gör allt för att skapa förvirring och få mig att tvivla på framtiden.  Han gör allt för att jag ska släppa blicken från Honom som inte rymmer några omöjligheter. Från Honom som har lovat att allt är möjligt för den som tror och som gång på gång visat att hans ord är sanna. Jag tänker fortsätta vandra mot honom på det vatten som så lätt kan få mig att sjunka. Jag vet att det bär. Av både mina och andras erfarenheter så vet jag att det bär så länge man inte viker med blicken. Det omöjliga kan inte lura mig så jag tänker fortsätta gå på vattnet och låta Gud göra mina drömmar till verklighet. 

Du vet väl om att du är älskad?

Idag är det alla hjärtans dag och jag hoppas i hela mig att det verkligen får bli en dag där du får känna hur mycket värd, älskad och uppskattad just DU är genom att bara finnas till! Jag hoppas såklart att det är någonting som du får uppleva alla andra dagar på året också men jag är tyvärr medveten om att tvivel om denna sanning är något som är ständigt återkommande hos många. Men idag! Idag hoppas jag att du får förstå lite mer av hur vacker du är, hur ovärderlig du är, hur ÄLSKAD du är!

Goooood morning!

Här får ni en asgo låt med soulkungen Samuel Ljungblahd!

Samuel Ljungblahd – Hold on to the Light

Ett sånt där vanligt vad-jag-gjort-idag-inlägg

- John Blund kom inte inatt. Tog tillvara på min vakenhet genom att beställa "vänner-boxen" med alla 10 säsongerna. Var dock rätt trött vid 04.51 och råkade tydligen skriva att jag bodde på "skottdagen" istället för "slottsgatan"(Fail! haha). Kommer den fram ändå ska det nördas vill jag lova!

- Jobbade på ett av mina favoritjobb och blev ytterligare konfundersam på min sommar. Vad ska jag göra? Jobba där, jobba utomlands, inte jobba alls, jobba någon annanstans? 

- Åkte hem och hamnade i givande och livade diskussioner med korriodorsvännerna angående församling och gåvor. En av mina favoritsysselsättningar så jag var glad. 

- Simhoppsträning! Denna tisdag fick vi dela hoppanläggningen med bl.a Tobbe Trollkarl och Bygglovs-Matte som tränade inför morgondagens inspelning av "kändishoppet". Glädjen växte.

- Jag blev hämtad av en man som lyckades inspirera och lämna djupa avtryck på bara några minuter och som samtidigt bekräftade mycket av det jag står i nu. Han berättade att han alltid vill söka Guds vilja när stora beslut ska fattas och att han vägrar göra något innan Gud bekräftad det på ett onaturligt tydligt sätt. Det hade funkat varje gång och han berättade massa saker som jag bara gapade åt. Gud alltså, wow!

- Mitt livs första församlingsledarmöte. I april förra året upplevde jag att Gud talade till mig om att jag skulle vara med i ledningen. Det kändes stort och jag förnekade nästan vad jag hört även om Gud gång på gång påminde om det. Jag höll det för mig själv under våren, sommaren och hösten och ja, tills den dagen då föreståndaren ringde mig i början av december och frågade om jag ville vara med eftersom han upplevt att Gud sagt att jag skulle det. Har jag sagt att Gud är cool?!

Oavsett hur omständigheterna runtomkring oss ser ut så är Gud alltid god och trofast.
Tack o lov. 

Beroende

Sedan barnsben har jag haft insomningssvårigheter och jag har testat alla möjliga metoder för att förändra läget. Jag har tränat innan läggdags, varvat ner innan läggdags, läst tråkiga böcker, kollat på film, räknat får, bett till Gud, ätit rå potatis, druckit varm mjölk osv. Inget har hjälpt. Ofta har det gått några timmar innan sömnen fångat mig men vissa gånger har det också gått mer än en hel natt. Tre nätter är rekordet och detta trots att jag redan första natten var så trött så att jag grät. För fem år sedan kom jag på den revolutionerande upptäckten av det som skulle komma att bli min räddning. Öronproppar. Sedan dess har det inte gått en natt utan öronproppar och om jag av någon anledning inte skulle ha öronproppar i närheten så tar jag papper och stoppar in. Jag är alltså totalt beroende av att ha någonting i öronen när jag sover. Jag har försökt att avvänja mig genom att sova utan men då ger jag antingen upp efter några timmar eller förblir sömnlös till morgonen. Med öronpropparna somnar jag oftast inom några minuter efter att jag lagt mig. 

Inatt hände dock någonting som gjorde att jag var tvungen att ta ut ena öronproppen mot min vilja. Jag vaknade nämligen upp av att jag hade en fruktansvärd smärta i vänstra örat. Det dunkade, tjöt och det kom vätska från det. Efter lång tid av förkylning så fruktar jag att det kanske är öroninflammation som har kommit för att hälsa på och det vore förskräckligt. Inte främst för själva inflammationen utan för att jag då inte kan ha öronproppar. Panik. 

Sju var det sagt, sju ska det va.

Det är så här att jag samlar tecken inför en sak som eventuellt kan komma att vänta i framtiden. Sju stycken tecken har jag begärt och fyra stycken har blivit mig serverade.  Ibland bryr jag mig inte om att de sista ska komma men idag har varit en sån där dag då jag av hela mitt himla hjärta önskar att de ska komma snart. Det var förra våren jag sa till Gud att jag minsann inte tänkte nöja mig med bara en och två påpekanden om att en sak var den rätta. Nej, sju stycken personer skulle minsann få komma fram till mig och peka mot samma punkt innan jag började gå i en specifik riktning. Då brydde jag mig inte om hur det skulle bli och det var kanske därför jag så frimodigt kunde dra till med det relativt höga antalet tecken. Nu har det snart gått ett år och mycket har hänt. Bland annat så har en vilja börjat växa inom mig att den lilla knäppa tanken jag fick där på kyrkbänken faktiskt ska bli verklig. Men då är det ju det där med att jag är så envis och aldrig skulle få för mig att minska mina befallningar bara för att det kanske skulle vara det bekvämaste för stunden. Nej, jag vet att om Gud vill så kan han, så därför väntar jag tålmodigt (läs inte så tålmodigt) på att han ska sända de resterande tre bekräftelserna på att detta är hans vilja. För annars vill jag faktiskt inte det här även om jag just nu känner att jag mer än gärna vill det. Komplicerat det där, men alla ni som känner Jesus förstår ju grejen. Man kan liksom alltid tryggt förtrösta i att hans vilja är den bästa oavsett hur mycket ens egna tankar säger något annat.